KIC har särskilt engagerat sig i kvinnors deltagande i politiken (tillsammans med politiskt deltagande för unga och pluralism i repressiva stater). Det är lätt att detta område i debatt och praktiskt arbete blir en uppvisning i statistik. Trots att statistik är viktigt för att se problemets omfattning och utforma adekvata lösningar på det, så riskerar statistiken att det blir abstrakt och enbart en samling ord, som de ord vi skrev här förra året – ”Endast en av fem ledamöter i parlament (enkammarparlament eller lägre kammare) över hela världen är kvinna. Kvinnliga statschefer eller regeringschefer är fortfarande undantaget (ca 20 stycken), på samma sätt är bara 18 procent av utnämnda ministrar kvinnor. Kvinnor är också underrepresenterade bland tjänstemän på hög nivå, och representerar sällan sina regeringar på internationell nivå.”.

När det beskrivs så här, så är det kanske inte förvånande att vi får frågor som den som vi fick för några månader sedan från en ung politiker som deltog i KICs utbildning (och som spåddes en lysande karriär av sina kollegor). “Vi har inget emot kvinnliga politiker men varför vill de inte engagera sig politiskt?” Andemeningen var att statistiken ser ut som den gör därför att kvinnor inte vill delta. Ansvaret lades på kvinnorna. Detta är ingen ovanlig inställning.

Kanske behöver vi höra alla personliga historier för att förstå och verkligen förändra vår egen inställning till jämställdhet inom politiken och på längre sikt även statistiken. Förutom den mindre sensationella förklaringen som handlar om att kvinnor dubbelarbetar i högre utsträckning så handlar det också om det som vi får höra berättas om; om föräldrar/män/pojkvänner som förbjuder kvinnor att delta i politiska partier eller aktiviteter, om väljare som inte tror att kvinnor har den fysiska och mentala kapaciteten att leda, om unga skarpa politiker som utsatts för sexuella trakasserier och försök till våldtäkt av sina mentorer inom partiet, om kvinnliga parlamentariker som blir antastade om de åker ensamma i hissen – i parlamentet! Dessa historier är inte enstaka händelser utan är delar av en större bild som förklarar statistiken.

Det är på grund av de här historierna som KIC arbetar för att öka jämställdheten inom politiken. Vi är stolta över att vi, utöver vårt ordinarie arbete, i år också inleder ett pilot-samarbete med vår svenska partner CIS inriktad på att stärka enbart kvinnor, så att de kan ta politiska uppdrag.

Edvard Agrell Generalsekreterare KIC

Annika Rigö Biträdande generalsekreterare KIC

En fars kallad folkomröstning

Den 24 februari går det kubanska folket till val om en ny konstitution. Den nya konstitutionen kommer att ge rättsligt stöd till de ekonomiska reformer som den förre presidenten, Raul Castro, inledde. Presidentposten återinförs (nuvarande statschef är Statsrådets ordförande) och dennes mandatperiod begränsas till tio år, och skapandet av en premiärminister föreslås. Kommunistpartiet förblir dock samhällets och statens ”högsta ledande kraft”. Med anledning av folkomröstningen publicerar KIC en text av Regis Iglesias, talesperson för den kristdemokratiska rörelsen MCL. Tidigare politisk fånge.

Kubas kristdemokrater Eduardo Cardet

Eduardo Cardet flyttades den 1a februari till ett fångläger nära ”Cuba Sí” -fängelset, med en fängelseregim som i kubansk fängelseterminologi anses vara ”minimal” med besök varannan vecka och möjlighet att arbeta i fängelset. Hans hälsa rapporteras som acceptabel.