KIC Sweden

Ska Sverige lämna Latinamerika åt sitt öde?

ELEICOES 2013 NA VENEZUELA
I Latinamerika finns förvisso ekonomiska resurser men den sköra demokratiska utvecklingen hotas av så kallade hybridregimer. Därför är det olyckligt att Sverige nedprioriterar demokratistödet till regionen, skriver Elizabeth Bushby i en debattartikel.

 

 

Under de senaste decennierna har de flesta länder i Latinamerika genomgått en stor kris i de partipolitiska systemen. Gamla politiska partier som såg ut som de vi har här i Europa kollapsade, framför allt beroende på oförmågan att representera stora delar av befolkning och att de misslyckades med att läsa av och lösa ländernas interna konflikter. Därför kunde så kallade ”outsiders” från de etablerade politiska och demokratiska strukturerna kapa makten genom att framgångsrikt använda sig av demokratiska institutioner som allmänna val. Det har skapat förvirring i den internationella gemenskapen. Länder som Venezuela och Bolivia är svårdefinierade; de är varken demokratier eller diktaturer men helt klart har de båda auktoritära drag med repressiva inslag.

Ett bra uttryck för denna typ på engelska är ”competitive authoritarism” eller på svenska, hybrida regimer. Den typen av regimer karaktäriseras av att de kommer till makten genom allmänna val, men väl vid makten utvecklas partiernas auktoritära drag och regimerna börjar implementera mekanismer som syftar till att ackumulera mesta möjliga makt. Successivt kapar de åt sig av den decentraliserade makten och begränsar andra demokratiska institutionernas möjligheter att verka på villkor som kännetecknar en rättssäker demokratisk stat. Både parlamentet och rättssystemet transformeras om till redskap som har till syfte att stärka regimens makt.

Regimerna använder sin ”kompetitiva” förmåga för att legitimera sig, det vill säga, de överlever så länge de få röster. De begränsar utrymmet föryttrande frihet och försvagar politiska motståndare och CSO med till exempel förbud mot finansiering från internationella organisationer. När regimerna upptäcker att deras stöd minskar utvecklas de till fullt diktatoriska regimer.

Venezuelas Hugo Chavez och nuvarande Nicolás Maduro, Bolivias Evo Morales, och i början av 2000 talet Perus Fujimori har använt sig av denna modell när de utövar makten. Utveckling för Peru var en övergång till en instabil demokrati, i Venezuela går utvecklingen åt motsatt håll. Bolivia har ”status quo” så länge ekonomi tillåter det, men läget är väldigt instabilt. Hela regionen vilar på en skör grund och balanserar mellan att utvecklas mot auktoritära stater eller instabila demokratier.

Ekonomin är en annan viktig del i denna upplösning. Alla dessa tre länder har levt på att kunnat ta ut priser av råvaror nästan tio år men nu börjar priserna för olja och mineraler gå nedåt. Detta goda ekonomiska läge har gjort att dessa

regimer kunnat skapa klientelismen med en stor del av befolkning beroende av statliga bidrag mot röster i valet. Problemet är nu att prognoserna för tillväxten i regionen inte längre positiva. Det väcker farhågor om den framtida politiska och demokratiska utvecklingen.

Ska Sverige lämna Latinamerika i sitt öde? När jag lyfter frågan i biståndssammanhang säger de flesta att regionen har egna resurser för att kunna klara sina problem. Men som sagt, med ett civilsamhälle som är kidnappat av en auktoritär hybrid regim, det blir väldig svårt att klara alla utmaningar som kommande åren lyfter fram. Ja, det är riktigt att det finns ekonomiska resurser i regionen men det demokratiska kapitalet är svagt och det därför finns anledning för det svenska biståndet att knyta samman demokratiska krafter och stärka dem. Det säger sig självt att auktoritära regeringar inte har något intresse av att själva lägga resurser på en demokratisk utveckling.

Därför är det olyckligt att Sverige nedprioriterar sitt stöd för demokrati- och MR-bistånd till Latinamerika. Vägvalet i den här regionen mot en demokratisk eller auktoritär utveckling är lika beroende som tidigare av internationellt stöd och kapacitetsutveckling. Att nedmontera detta ökar risken för att länderna om några år blir fullt utvecklade diktaturer.

elizabeth_bushbyElizabeth Bushby
Programansvarig Latinamerika KIC

Sök